Att få vässa havrekorn

Jag vaknade precis i det ögonblicket när solskenet började kittla på nästippen. Jag lyfte huvudet försiktigt från kudden och tittade runt i rummet. Det var som jag trodde. Farmors och farfars säng var redan prydligt bäddad. Alla hade åkt till jobbet förutom farfar och det var början av en härlig sommardag igen.

Jag klev över till min lillasysters säng och väckte henne.
Kom! Det väntar kakaodryck på oss, viskade jag i hennes öron.

Drömmarna, min lillasyster väcktes ifrån målade regnbågar i hennes vackra ögon men hon lydde mig och följde efter ut i köket.

Farfar stod vid spisen precis som vi hade förväntat oss och rörde om någonting där i en kastrull. Han log mot oss med sitt unika leende som var farfars egen uppfinning; med en nypa bus i mungiporna.

Hela köket förtrollades av solskenet som lyste genom den orangefärgade rullgardinen i kökets enda fönster. Allting och verkligen allting bar den här orangea nyansen; den stora mintgröna kökskåpet som rymde alla våra tallrikar, bordsbestick, kastruller och stekpannor, burkarna fyllda med mjöl, socker samt väldoftande kryddor. De vitmålade väggarna lyste i orange också så som det lilla bordet, stolarna och vår nästan flintskallige farfar.

I kökssoffan stod en sliten läderväska med roliga fransar runtom som farfar hann packa färdigt. Jag kände igen väskan. Farfar tog fram den när han hade roliga planer för dagen.

Vart ska vi farfar, frågade jag honom fastän jag var redan beredd på svaret.
Vi ska till Kukutin att vässa havrekorn, sa han.

Det lät roligt. Det betydde att vi skulle till stranden. Farfar sa ju alltid samma hemliga mening när vi skulle till stranden.

Jag visste inte var Kukutin låg någonstans och om det var en stad, en by eller ett land på riktigt. Jag visste inte ens varför man behövde vässa havrekorn då man gick till stranden, men farfar hade förmågan att skapa stämning och jag brydde mig inte om något mer.

Många år senare fick jag veta vad uttrycket "att vässa havrekorn" betydde. Det sades då man höll på med något fåfängt arbete, arbete som var helt onödigt, arbete som inte var till någon nytta då man blev klar med det. Varför skulle man behöva vässa havrekorn som är redan tillräckligt spetsigt i sädesaxet? Farfar skojade och ville markera att ingenting skulle byggas eller rivas, vi skulle bara ha det skönt tillsammans.

I den här tiden var jag sorg- och bekymmersfri, glad ren och frimodig och farfar guldkantade vår barndom. Jag brydde mig inte om framtiden och jag hade inte ens någon aning om det heller. Tonårens lidande, vägsökande och ensamhet var långt ifrån mig; pappas otrogenhet mot mamma och likgiltighet mot oss var ingen verklighet än.

Jag tror att änglarna viskade till mig redan då att det inte kunde hända något behagligare med en än att få vässa havrekorn. Att göra detta innebär mycket skratt, många kramar, en smekande hand, upplyftande ord och att någon vakar över en med kärlek.

Ibland när bördorna känns för tunga på mina axlar, drömmer jag mig till Kukutin där folk håller på med att vässa havrekorn hela tiden.
Farfar stor bland dem förstås och lär ut den rätta tekniken.

(2009)